Har inte skrivit något på länge nu men jag känner att i just dag behövs det. Är fruktansvärt labil kust nu. Det krävs så lite för att få min bägare att rinna över, känslomässigt invalid är väll den bästa beskrivningen på mitt tillstånd just nu. Mycket skit som jag förträngt bubblar upp till ytan, saker som hjärnan antagligen stängt av för att en pojke på fem sex år ska kunna hantera det! Sjuka och hemska saker som jag inte önskar min värsta fiende. Vad dom sakerna är tänker jag inte gå in på, inte än iaf.

"Vaknar" mer och mer för var dag som kommer känns det som. Jag trodde att jag skulle må bra av att få reda på saker om mig själv men just nu så känner jag mig bara äcklad och förtvivlad. Är iaf nykter och drogfri, men till vilket pris?



Saknar min son nått fruktansvärt. Kan knappt kolla på en bild på honom förän jag ser mig själv i honom och allt dom gjorde med mig. JAG SVÄR HÄR OCH NU ATT MIN SON INTE SKA FÅ EN TILLSTYMMELSE AV MIN UPPVÄXT! hade det inte varit för honom hade jag skjutit skallen av mig själv.

Tiden läker ALLA sår? Det återstår att se.